Jag har så ont i minh als.
Tappade rösten i lördags och den vill itne komma tillbaka. Så nu överanstränger jag mina stackars stämband när jag pratar.
Och det känns vill jag lova.

Jobabde ju i torsdags, det va ganska skönt. Men satan vad jag saknade mina barn. Kan inte förstå de människor som faktiskt väljer sitt arbete före barnen. OCh då syftar jag inte på nån speciell utan då gäller det alla människor där ute som faktiskt skaffar barn innan dom ens tänkt på en karriär. HAr man barn ska man inte tänka på karriären, man ska ta sitt ansvar och ge sina barn det dom behöver. Som förälder ska man uppfostra sitt eget barn. Inte lämna det på förskola kl 7 på morgonen och hämta 18 på kvällen. Stackars alla dessa barn som inte får lära känna sina egna föräldrar.
Jag ska försöka att ge mina barn den trygghet dom behöver. Visst behöver man jobba så man klarar sig. Men alla dessa materialister som arbetar all denna övertid för att kunna glänsa runt i sin fina bil, eller för att kunna äta ute varje dag. Eller för att kunna köpa och skämma bort sina barn. Det är inte vad ett barn behöver. BArn behöver ett tryggt hem med mycket kärlek och gränser.
Nu är väl jag kanske itne den perfekta mamman, men finns det egentligen nån sån? Jag gör så gott jag kan och det känns som om jag hittills har lyckats ge mina barn det dom behöver med tanke på omständigheterna. Känns som om dom har en gasnka fast trygghet i mig.

Från det nu då. Va ju lite partaj i lördags, hade möhippa för Neea. Jädrans vad kul jag hade. Nån liten incident här och var. Men det struntar jag i nu. Folk är som dom är och man borde inte blir förvånad.
Men jag ahde kul och är nöjd med helgen..:D

Nu e de lunchdags.:)